Ofta när man läser om kameror och folk som köper dom, så får man oftast se att de valde den kamera med flest megapixel, dvs, antal punkter i bilderna som tas. Om man har varit med ett tag när det gäller digital kamera teknik som har man ganska snabbt lärt sig (precis som i dator industrin och gigahertz race:et) att megapixel bara är ett praktiskt marknadsföringsverktyg.
Till och med innan digital kameror blev gemmene mans polariod kamera, så drogs scanners med samma dilemma. Tillverkare efter tillverkare försökte överglänsa varandra i jakt på att sälja mer. Tillsist drogs det till sin spets när mjukvaran tillät användaren, i princip, oändligt hög upplösning. Detta var givetvis inte sant utan bara bländverk. Med hjälp av datorkraft så förstorade man resultatet till vad användaren bad om. Så i slutändan så fick du bilder med extrem upplösning, extrema lagringskrav (150MB per bild någon?) och extremt suddiga bilder (10 000 dpi från en scanner som klarar max 300 dpi är rent åt helskotta galet).
Vart vill jag komma med detta? Jo, hysterin med upplösning i mobiltelefonerna. Vi är än en gång fast i ett race för att vara den med flest pixlar, även om det innebär att man inte längre kan se skillnad på personerna i bilderna när det inte är en strålande sommardag.
Men istället för att jag skall gå in i detalj och försöka förklara det hela, så tänkte jag vara lat och hänvisa till en bra artikel på New York Times, skriven av David Pogue.
Mycket nöje och måtte ditt nästa kamera inköp bli mindre bländat av tillverkarnas marknadshype.
Läget...
13 år sedan
